Allt och lite till

6 08 2009

Resan har varit lång. Det började redan när hon föddes. Ingen trodde på oss när vi väl sa att hon skakar konstig. De klappade oss på huvudet och sa; ni är bara nojiga och barn gör så. Jaha… vi intalade oss själva att barn skakar. Till och med svärmor och syster lugnade oss och så en dag när svärmor fick känna hur hon skakade så sa hon, ni borde nog ringa in sjukvårds upplysningen om detta. Det gjorde vi och whips så blev allt helt plötsligt akut. Vad är det vi har sagt i två veckor?!

Här började vår resa. Vår resa har varit lång. Många tårar har fallit ned från våra kinder om varför fick vi inte ett friskt barn? Ilskan har slagit oss många gånger att när vi sa att något inte var rätt så kastade det bort. Varför blev vi inte betrodd när vi frågade om och om igen, är detta verkligen normalt?!

Att bita ihop har blivit min grej. Jag måste vara stark. Stark för Zaphir. Hur skall hon orka om inte jag orkar? Jag kommer fajtas för henne men ändå tar min kraft slut. Slut när det tjatas om allt. Små grejer blir stora. På sjukhuset får jag slåss för att de skall suga henne när jag anser att det behövs. Ännu en gång får jag ett nej, vi suger inte pga det förvärrar det hela. Jaha… än en gång får jag lägga min känslor och instinkt att detta inte är ok för mitt barn. Folk säger till mig att det är jag som måste föra Zaphirs talan men vad händer när man jämt och ständigt måste slåss för henne. Jag vill inte ge upp men ändå tar musten ur mig. Varför lyssnar de inte? Varför måste jag jämt få tjata till mig saker? Är jag så ute i de blå och flyger att jag inte har lärt att känna min dotter?

Jag känner henne. Jag vet vad hon tycker. Jag läser hennes ansiktsuttryck. Hon är inte som andra barn. Trodde aldrig att man skulle sakna ett barnskrik men de gör man. Jag blir så lycklig när jag hör henne skrika om inte annat prata. Jag kan ibland börja gråta när jag hör hur hon pratar på. Hon får mig att skratta.

När jag jämför henne med mina BB kompisar inser jag att Zaphir ligger långt efter. För mig är det normalt och jag gläds utav de små saker hon gör medan andra tar saker och ting för givet. Jag vet inte men de jag vet var att jag också tog saker och ting för givet. När hon föddes sa jag, har hon fem fingrar och fem tår. Ser hon normal ut. De sa ja och jag blev världens lyckligast mor. Jag tänkte aldrig att hur ser de ut inombords? Hur ser hennes organ ut? Är det normalt där?

På BB fick vi höra att hon var lugn och jag tänkte, Yes vi har fått en lugn och snäll bebis. Inte viste jag att hon hade en missbildning i hjärnan. Därför va hon som hon var… Hur kunde detta gå till? Vad gjorde vi för fel?

Min sorg är stor. Folk säger ta en dag i taget men hur skall man ta en dag i taget? Jag vill inte leva för dagen jag vill planera. Jag hade hennes framtid ut planerad. Jag tänkte studenten, jag tänkte skolstarten, allt rycktes bort. Vi skall vara glada om hon ens blir 20 år.

Jag har så många tankar och åsikter. Frågor som är besvarade men som jag inte vill lyssna på. Varför jag? Varför oss?

Många säger till mig att jag är stark. Jag är inte stark. Jag biter ihop. När jag är ensam gråter jag. Jag kan stanna bilen när jag är ute och kör och bara sätta mig och gråta. Hur skall man orka? Allt känns bara så orättvist ibland.

Vårt värsta beslut måste tas. Frågan om respirator… Vad händer den dagen hon inte kan syresätta sig längre. Vad gör vi då? Läkarna vill ha ett svar. De säger att hon inte kommer ta sig ur respiratorn om hon sätts i den så de bästa är att vi hjälper henne så gott hon kan och orkar hon inte längre får hon morfin så hon inte får ångest att hon inte kan andas och sen kommer hon få somna in i våran famn. Hur normalt är de? Jag tänker på den dagen hon kommer ta sitt sista andetag i min famn. Jag ser på henne och tänker att en dag är det slut. Jag älskar min dotter mer än allt annat och jag vill inte att hon skall dö. Det vill väl ingen som är frisk. Men jag måste kämpa. De finns de som har gått igenom detta med och dom har överlevt. Vi skall bara igenom det. En dag kommer jag känna att nu har jag landat. Nu så kan jag inte sjunga för henne utan att gråta. Att titta henne in i ögonen och tänka att en dag kommer du inte finnas i min famn längre. Vad gör jag då?

Doktorerna säger att det är inte en fråga om ifall utan när. Så mycket har de konstaterat. När?! Hatar ordet när! Hatar ord som sårar. Jag vill inte ha de upptryckt i ansiktet. Jag vill blunda. Jag vill intala mig själv att det kommer gå bra. Jag vill leva i hoppet om att hon skall bli gammal men jämt och ständig blir jag påmind om att så är inte fallet. Nästan som de säger, kom ner till verkligheten och lev i nuet och att så här är det och vist är det så, min bisarra tillvaro i en värld som för tillfället är ett enda stort kaos.

Denna låt vill jag tillägna min lilla älskling. Jag kommer aldirg svika dig utan alltid finnas vid din sida, oavsett vad.

Annonser

Åtgärder

Information

One response

8 10 2009
Josefine

Nu har jag äntligen börjat läsa här! Börjar från början så det tar nog några dagar innan jag är ikapp.

Du skriver så fint. Om fina, älskade Zaphir. Och du vet hur jag är, inte så blödig, inte så barnkär, men nu sitter jag här på jobbet med tårar i ögonen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: