Ett mail som skrevs den 19 mars 2009

14 09 2009

Detta mail skrevs till syskonmail som min pappa (morfar till Zaphir) har med sina syskon. Zaphir var bara 1 månad gammal och jag berättar hur allt började och hur det såg ut då. Malet kommer nedan:

Hej

Pappa skrev nog lite kort efter att jag sa att jag kanske skulle skriva ett mail till er alla å tänkte att jag tar det väl nu. Dock kanske mitt mail inte kommer vara lika ”glatt” om man säger så som pappas eftersom jag just nu är nere i en liten svacka.

Som pappa skrev så har hon kramper nu flera gånger om dagen å för mig känns det som ett gigantiskt hopp tillbaka å det är super jobbigt att se henne krampa. Känns som om man står på noll igen å för varje gång hon krampar så kämpar man för att inte brista ut i gråt.

Jag kan ta allt lite kortfattat. Allt började redan på bb. Vi såg att hon fick sina ryckningar/kramper å frågade barnsköterskerna där om varför hon gjorde så. Vi såg inga andra bebisar göra så. De tog blodprov å sa att det är fullt normalt. Jag vet inte hur många gånger vi inte accepterade det svaret å frågade om och om igen. Varför? De tog blodprov å typ klappade oss på huvdet å sa, bebisar skakar lite. Lite? Jaha… vad skulle vi göra? Vi är ju förstagångsföräldrer så vi fick tillslut gilla läget å inse att barn skakar sådär efter de har tagit blodprov i foten på henne för att se att det itne var dåligt sockerväder å blodvärde. Vi blev ju kvar på sjukhuset en vecka å under den veckan hade hon sina ryckningar men det enda som noterades i jounarlen var att hon skakade lite.

Vi åkte hem i godan tro att barn skakar sådär å tänkte inte så myckte mer på det. Tiden gick å hon skakade bara mer å mer ju mer tiden gick. Vi blev praktsikt taget hemma i en vecka å sen när väl svärmor fick se hur hon rykte så reagerade hon. Då hade vi innan tagit upp detta med henne å hon sa oxå som dem att barn rycker lite å det är normalt men som skrivit innan ju mer tiden gick desto mer rykningar å det gick så pass långt att vi började reagera rejält på det. Vi frågade då svärmor å kompisar, är verklige detta normalt å de sa samma sak, barn skakar lite. Mitt svar blev genast, lite… nu är det faktiskt 5-6 gånger per dag om inte mer men det blev bara lugnade ord. Vi va på en middag hos svärmor å då fick hon en ryckning å då reagerade svärmor å sa, detta är inte normalt. Ring sjukvårdsupplysningen om en tid för kontroll. Min reaktion blev genast, men vad är det vi har sagt Hela tiden?!

Vi ringde sjukvårdsupplysningen å de sa, åk in akut. Jaha blev min reaktion… nu blev det helt plösligt så himla akut?! In till akuten åkte vi å där blev vi inlagd för observation å det var väl här mitt (ursäkta utrycket pappa) helvete började. Det togs prover på både det ena å det andra å när det väl konstaterade att något inte stämde med huvudet så rasade min värld. Dock var jag tvungen att bita ihop å försöka vara stark å finnas där för min lilla Zaphir men det fanns stunder då jag bara grät. Den här gången kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Vi var inne på sjukhuset i nästan fem dagar å det var en pers för oss. Vi fick då beskedet om missbildningarna i hjärnan, de två cystorna, svår elepelsi å ovissheten om hur allt kommer att bli. Läkaren kom in till oss en gång å sa till oss, ”Ja, jag märker att ni behöver prata med någon men vi har tyvärr ingen att tillgå.” för mig känns det lite overkligt. Jag frågar mig själv, hur kan ett sjukhus inte ha en kurrator eller någon att prata med?! Tycker att det borde vara en självklarhet på ett sjukhus men åter igen fick man bita ihop även fast man inte kunde å bättre blev det inte när en av skötorskarna var tvungen att gå iväg för hon bröt ihop å började gråta. Dock är jag expert på att se ifall folk har gråtit så jag frågade henne om hon hade gråtit å hon svarade ja. Hon tyckte att det som har skett oss är mycket sorligt å vist, de är inte mer än bara människor de med å självklart får de gråta. De lyfter dock inte upp mig så mycket men förstår henne. Hon har följt zebastian när han var liten å inte hade väl hon kanske förväntat sig att hans barn skulle vara där på barnavdelningen oxå.

Vi blev i alla fall hemskickade efter våra önskemål men jag tror nog de skulle vilja ha oss kvar i någon dag till men trycket blev för stor å jag kände att jag vill ha mamma å pappa å ema hos mig å vist kom dom. Super kul tyckte jag trots drama mitt under melodifestivalen men det var något som slutade lyckligt i alla fall å inte rörde zaphir om man säger så.

Nu efter det har åkt hem så har zaphir börjat rycka å fått kramper igen. Pappa berättade idag att han oxå hade sett det men viste inte vad det var. Dock så är det lugnare nu men nu kommer det flera gånger om dagen å vi är redan uppe i 6-7 gånger på denna dag vilket har gjort att jag som skrivit innan åter igen känner mig tillbaka på noll. Igår var vi hos läkaren för en vanlig kontroll å då var det posetivt å som pappa skrev i förra mailet att hon hade växt å ätit som hon skall å moteriken är helt normal å allt kände bra å vi tog upp att hon hade börjat få ryckningar igen å de höjde henes dos på medecinen.

Vi åkte hem å jag trode att jippi nu slipper vi se ryckningarna å hon verkar må bra men idag så har det som skrivit innan bara kommit mer å mer å jag ringde upp läkaren igen. Hon sa att vi måste ha is i magen för att medecien skall värka men för mig är det ett gigantisk steg tillbaka. Varje gång man ser henne rycka bryter jag ihop. Hon är ju så liten bara en månad gammal. Jag känner, varför skall hon behöva ha det så här? Det är inte kul längre. Ibland undrar jag hur jag skall orka å jag försöker tänka posetivit men som alla föräldrar vet om kan det vara kämpigt ibland att tänka glatt å säga, det ordrnar sig för just nu känns det som om det inte kommer göra det.

Jag är i alla fall glad att jag har en pappa (lasse) å mamma som är stark i tron å jag försöker oxå tro men man blir så svag å man märker hur djävulen verkligen tar sin makt med massa negativa tankar men jag försöker vara stark i tron men det är svårt måste jag medge.

Just nu får vi i alla fall ta dag för dag. I morgon skall läkaren höra av sig igen å kolla hur många gånger hon krampar å hur det har gått så för oss gäller det bara att ha tålamod men det är så grymt jobbigt men vi försöker. Vi kämpar å biter ihop å försöker finnas här för varandra men inte är det lätt. Det tär på allt men vi försöker i alla fall.

Jag har en förmåga å hitta låtar som passar mig känslomässigt å det är en låt som jag lyssnar ofta på nu för att jag skall finna styrkan å det är ” Som en bro över mörka vatten” (http://www.bubblare.se/movie/tommy_korberg_som_en_bro_over_morka_vatten56789101112131415161718192021222324252627282930313233343536373839404142434445464748495) (Tommy Körberg sjunger låten på så skall det låta) så skall jag oxå bära min lilla zaphir å finnas där för henne så gott det går å finnas där för henne oavsett hur jobbigt det är å jag är så tacksam för allt stöd vi får i mamma å pappa, ema å zebastians mamma å pelle.

Hoppas att mailet inte blev så tungt för er men det är min version å tankar som jag har för tillfället. Kramar från Anna, Zaphir å Zebastian


Åtgärder

Information

One response

17 09 2009
Honungspojkens mamma

Hej!

Tack för dina fina ord på vår blogg. Jag har läst runt lite här och lilla Zaphir och känner också igen mig i så mycket du skriver… Vad underbart söt hon är!

KRAM

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: