Ibland är det så svårt

27 09 2009

I flera dagar har jag kämpat med en känsla att inte räckas till. Lilla Zaphir växer och växer och hon gör inte så mycket förutom att sova och vara lite vaken och när hon väl är vaken så rör hon sig inte så mycket. Jag tycker hon ligger ned alldeles för mycket. Jag försöker leka med henne men det är så svårt. Jag börjar nästan gråta eftersom för mig är det känslomässigt jobbigt.

Lilla Zaphir öppnar inte handen allt för ofta och försöker gripa tag i saker så när jag ”läser” för henne ur hennes tyg bildbok så tittar hon knappt på den och när det finns saker att känna på så försöker jag öppna hennes hennes ofta knutna lilla hand så hon kan känna på sakerna och det är här jag oftast tycker det blir jobbigt. Det blir så uppenbart av vad hon inte kan.

Jag försöker förstå mig på min dotter och det känns så dumt att jag inte gör det för det känns verkligen som att jag inte gör det. Hon säger inte till när hon är för varm eller är lite hungrig eller gapar när hon vill ha vatten eller skriker när nappen är ur. Hur skall jag veta vad hon vill? Hur skall jag veta att hon är nöjd. Man kan se på hennes ögon när hon är arg, ledsen, glad men ibland märker jag ingenting. Vill hon leka och känna på saker? Självklart tycker jag men någon sa till mig, men hon leker ju inte och de är ju självklart hon inte gör det. Hon kan ju inte. Hon rör sig inte så mycket… Hur skall jag veta? Jag försöker röra på hennes armar och sjunger huvud, axlar, knä och tå, knä och tå men jag tycker inte det räcker. Hur skall de räcka?! Jag ser på min BB kompis vad han kan och han tröttnar snabbt och vill ständigt göra nya saker, vill inte hon oxå göra de? Hur skall jag räcka till? Hur vet jag att jag tillfredsställer hennes behov på rätt sätt? Jag får så dåligt samvete att jag inte finns till. Att vi inte leker med henne mest utan låter henne vara i vår famn mest istället för att ta oss tiden att traggla och försöka men det är så svårt när det känns som om inte intresset finns och hur mycket ser hon? Jag försöker ha saker nära henne så hon skall se och färglada saker men ändå tittar hon bort. Hon tröttnar väl som alla andra barn och vi har inte så mycket leksaker.

Ibland känns det som om folk tycker att hon inte behöver leksaker eftersom hon inte kan göra de alla andra  barn kan men har hon inte rätten att få känna och kan hon inte får man väl som jag gör försöka öppna hennes lilla hand och känna åt henne. Jag vet inte… det är bara så jobbigt.

Fick handskas med en annan jobbig känsla förra fredagen. Då frågade min bbkompis pojkväns barn varför hon inte rör sig lika mycket som deras lilla bebis och då brast det. Det börjar nu bli så uppenbart att hon inte utvecklas som alla andra. Man tror man kommer över det men det är jobbigt. Ibland känns det som om jag lever i min lilla värld och ser inte vad hon bör kunna utan behandlar henne som en liten bebis eftersom hon inte kan hålla upp nacken ännu. Känns som jag hämmar henne genom att hålla mig kvar på välling istället för att börja ge henne burkmat och gröt. Det känns inte så självklart som det gör med mina bbkompiser eftersom deras barn sitter och snart går och lilla mini z kan inte ens hålla upp nacken. Hon försöker och är jätte duktig men det börjar nu synas mer och mer och när deras barn inte ville läsa för lilla mini z kändes det som hon särbehandlade henne för att hon inte var likadan som deras bebis. Detta är något jag vet jag kommer få kämpa med. Känslan att känna att hon blir särbehandlad.  Folk som kommer se ned på henne för att hon inte är frisk och skratta bakom hennes rygg. Säg inte att de inte kommer ske för jag vet att det kommer ske. Folk har inte förståelse och hur skall jag kunna skydda henne från det?

Varför måste man alltid känna sig så otillräcklig. Räcker det inte med att man inte har ett friskt barn? Måste man hela tiden känna att det alltid är något som inte stämmer? Alltid finns det någon som skall tycka till om saker och man märker blickar och folk typ ser ned på en och tänker ”vad har dom gjort?”

Vad du än gör kom inte och säg att folk inte ser ned på handikappade eller skrattar bakom deras ryggar för de inte kan yttra sig eller är som alla andra för de gör dom. Jag kämpade med detta hela tiden när jag var personlig assistent och såg hur folk bete sig mot honom. De pratade till mig som om han var dum i huvudet men de var han inte och jag ständigt fick säga till folk, prata inte med mig eller se på mig. Det är han som frågar, prata till honom! Jag trodde aldrig att jag skulle vara i den här sitsen men de är jag och jag trodde verkligen inte att jag skulle få ta alla känslor nu men de är väl lika bra? Ta allt på en gång för de man inte dör utav blir man starkare utav men ibland undrar jag, hur länge kommer jag orka?! Jo jag kommer orka men det är så jobbigt att det ständigt måste göra ont. När får man vara glad och bara njutan utan att få känna att nej, jag kan inte delta i detta samtalsämne och nej så är det inte eller få höra denna fras ”jag önskar att ni får ett friskt barn så ni får känna hur det är att ha barn eller få uppleva det vi upplever”. Jag vet att dessa personer inte menar illa men ibland sårar det så djupt även fast jag inte tänker på det just när det sägs men det känns. Jag tänker på det för orden fastnar i mitt huvud och så finns det där och blommar upp som nu när det ibland känns som allt rasar samman.

Några säger till mig, ”ja ni vet ju inte hur det är att ha barn” och nä vi vet väl inte det eftersom lilla mini z skriker inte, gråter oftast inte, spyr ytterst sällan och sprattlar inte omkring och river saker som friska barn och JAG VET DET och det känns så djupt i mig när någon säger så. Jag älskar min lilla mini z och skulle aldrig vilja lämna bort henne eller byta ut henne för hon är mitt allt. Mitt kött och blod och hon är här för att lära mig något och jag har lärt mig massor redan men jag vill inte att folk säger ”ni vet inte hur det är att ha barn”. Vad är det för fras? Nä, jag vet att jag inte vet det och dom vet inte heller hur det är att ständigt leva med ovissheten om när hon går bort. Några säger ”men alltså mitt barn kan ju faktiskt dö i morgon i en olycka”, men vist fine, sen när blev allt att man skall bräcka varandra? Vist ditt barn kan dö i en bilolycka eller något annat hemskt men det är inte så troligt att hon kan dö av en vanlig förkylning. Ibland orkar jag inte. Jag tycker det räcker med att veta att jag inte räcker till, varför måste nästan alla jämt påpeka att jag inte vet saker hela tiden?

Jag har fastnat för en låt som Sofia Källgren sjunger som heter Liten Ängel och vissa delar i texten passar så bra in. Jag tror att lill mini z har miljoner drömmar och hon är ibland oerhört svår att nå… Vissa delar passa så bra in…

Hon sjunger ”
Hon har miljoner drömmar
Som hon sparat en och en

Hon kan gömma sig i en värld
Vara svår att nå

Liten ängel, du och jag
Så lika men ändå som natt och dag
Du är en del av mig

Liten ängel, du finns kvar
Låt inget krossa drömmarna du har
De lever, de lever kvar

och de bästa med hela låten är refrängen, ”låt ingen krossa drömmarna du har”. Nu va de där definitivt inte hela låten utan bara delar utav den och ihopsatt. Jag tänker på låten och hon måste ju ha massa drömmar och jag hoppas att dom aldrig, aldrig, aldrig krossas. Jag hoppas att jag kan läsa av henne och lyssna till hennes drömmar och uppfylla dem och jag hoppas att hon aldrig kommer få höra ”nej, det är omöjligt” för jag anser att Inget skall vara omöjligt. Om inte hon kan så får väl jag göra det. Vill hon cykla, ja då får vi hitta på ett sätt att lösa det. Vill hon segla, ja varför inte? Vill hon springa ja då måste vi hitta ett sätt så det går. Inget skall vara omöjligt, det gäller bara att hitta lösningen och systemet till det och jag hoppas att ingen, INGEN skall krossa ens planer om att uppfylla dem. Det skall gå och åter igen, jag hoppas att INGEN säger till henne att det är omöjligt. Nej det skall gå.

Advertisements

Åtgärder

Information

One response

27 09 2009
Kattis

Ibland är det tungt
Det finns ingen mamma som älskar sitt barn mer.
Det finns inget barn som älskar sin mamma mer.

Lilla ädelstenen Zaphire glittrar och strålar.
Lilla Zaphire är underbar, lika så hennes mamma och pappa
Det finns inga som ni.
Men det vet ni redan.
Kram Kattis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: