Förlåt igen – borta länge

27 10 2009

Jag vet att jag inte har skrivit på länge å ber om ursäkt för det. De har varit mycket psykiskt för min del. Vet inte vad men det känns som det håller på att hinna ikapp allt. Vet inte, kanske jag som börjar tröttna. Att allt konstant skall vara ett slagsmål eller ett slagfält om vem som skall ha rätt.

En vän till Zebastians familj sa till mig att man måste vara så otroligt stark och veta vad man har rätt till när man hamnar i en sådan här situation. Stark? Varför måste man vara stark? Jag känner att det är samhället som har svikit mig så totalt. Dom har tagit en mangelmaskin å mosat oss. Sen har dom sopat ihop dom resterna som är kvar och slängt dom i elden för att verkligen vara säkra på att de inte skall finnas något kvar. Dock finns ju askan kvar och det har dom försökt slänga ut i skogen på en avlägsen plats med hopp om att vi aldrig skall komma tillbaka. Jag hoppas bara att dom glömde bort att vi kan växa upp igen å bli näring till nytt friskt liv. I alla fall hoppas jag att jag orkar komma upp igen.

Tillbaka till att vara stark. Det den personen menade var att man måste veta vad man vill ha, vara bestämd och säga till på skarpen. Hur skall jag orka sätta ned foten i en sån situation? Vad har vi rätt till och vad kan man få hjälp med? Hur skall jag kunna veta det när de enda som cirkulerar i mitt huvud är Zaphir och inte hjälpmedlerna eller den kontakt vi måste ha. Jag tänker här och nu och inte framtiden. I alla fall inte just nu. Jag vill inte komma på i efterhand att oj, ja en sån här behöver vi och innan jag har kommit på eller fattat att detta faktiskt är ett fall för hjälpmedelcentralen har vi redan lyckas köpa eller bygga ihop en lösning. Jag känner mig efter å fattar inte. Jag vill ha en katalog som man kan se att detta finns för att hjälpa oss i vardagen men de verkar inte finnas. Hur förväntar samhället oss att fungera? Jag hänger inte med. Jag inser att zebstians familjekompis har rätt. Man måste vara stark. Man måste söka och ta reda på allt själv för hjälpen finns inte när man behöver den som mest.

Jag känner mig så överkörd. Dom få krafter som finns kvar börjar nu tyna bort. Alla förväntar sig att jag måste vara stark. I alla fall för Zaphir men vad händer när jag inte orkar. Vem ser tecknerna då? Jag kommer nog aldrig erkänna att jag inte orkar för då har jag verkligen misslyckas som mor. För vilken mamma ger upp sina barn? Jag skulle aldrig ge upp Zaphir. Misstolka mig rätt men jag skulle bara låta vardagen gå och bara göra det jag verkligen måste göra. Att finnas där för henne och leva med mitt ständiga dåliga samvete att inte vara den perfekta mamman som tränar och leker med henne konstant.

Den 15 skrev jag att vi fick komma hem. Lika snabbt som vi fick komma hem fick vi åka in igen. Det är oftast jag som ger henne medicinen och vi hade fått en ny medicin hem, Ipraxa och denna skulle blandas ned ventelin 1/2 ml, koksalt 1 ml och ipraxan som då skulle vara 1/2 ml. Detta skulle sammanlagt bli 2 ml och det stod klart och tydligt så på Ipraxa kartongen men när jag läste på medicinlistan som jag hade fått från sjukhuset stod det, ipraxa och ventelin 2 ml vilket gjorde av någon konstig anledning att jag tänkte helt fel. Jag tog 2 ml ipraxa, 1/2 ml ventelin och gav Zaphir vilket resulterade i en megastor överdosering av ipraxa.

Jag vet inte vad som hände och vad jag tänkte med men jag tänkte till på ventolinet och bad Zebastian ringa barnavd. på sjukhuset och fråga om det verkligen skulle vara två ml ventelin. De sa då nej och förklarade att de sammanlagt skulle vara 2 ml men mitt uppe i allt tänkte inte jag. Jag gav lilla Zaphir den doseringen jag skrev innan (1/2 ml ventelin, 2 ml ipraxa) och körde på. Eftersom de stod på våra papper var fjärde timme och vid behov använde jag denna dosering när jag kände att det behövdes. För er som inte vet vad det är för medicin så skriver jag om astmanedicin som ges när hon har typ jobbigt att andas.

Ju mer jag använde denna dosering ju mer ökade hennes hjärtrytm och andhämtning och hon fick hög feber och detta var inget jag tänkte på från dagen efter och jag gav henne doseringen och undrade varför det inte blev bättre utan bara sämre? Vi beslutade oss för att åka in igen till sjukhuset och någonstans där på morgonen insåg jag att jag hade gett henne en överdosering å hon hade blivit ”förgiftad”. Rejält!

På sjukhuset frågasatte dom hur de kunde bli fel, ena doktorn skulle anmäla detta fall internt så det blir nu en intärnutredning och han frågade om han kunde få medicinlistan. Ja sa vi för vi tänkte ju inte på att den listan är ju faktiskt vårt enda bevis på hur vi kunde misstolka det. Vi och vi, Jag!

Nu i efter hand har vi begärt tillbaka listan men fortfarande inte fått tillbaka det. Han doktorn som hade den var bortrest till Sthlm men de har lovat oss att vi skulle få tillbaka den.

Vi var under uppsikt på sjukhuset till söndag morgon då vi praktiskt taget krävde att få åka hem. De ville nog ha kvar oss men jag orkade inte vara där å inte z heller. Allt har vi hemma å känner vi att nej detta går inte åker vi in så vi fick inhalera hemma med koksalt en gång i timmen å rätt dosering av astma medicinen fortfarande var fjärde timme förutom kl 4 på morgonen. Nu har vi börjat glesa ut lite mer och kör mer efter behov under dagen men kl 8 å 20 är det garanterat en sjusch av den astmamedicinen och när vi går å lägger oss.

När det gäller denna överdosering tar jag på mig all skuld. Jag borde ha läst på förpakningen men det står oftast inte rätt där. Det är bara att se på fenobeenitalen som vi har. En längre tid har det stått 2.6 ml på våra flaskor fast vi vet att vi bara har 1.6 ml. Detta blev problem på Astrid Lindgren när vi var där och jag fick dubbelkolla med dom vilken medicinuppgifter de hade på henne och mycket var det som inte stämde så nu har vi mer tagit det som vana att alltid kolla vad det står å ifall det är rätt. samma gäller hennes medicin om vad dom inte har och har. När vi fick åka in med henne i visby fick z åka hem igen och hämta medicinen då dom inte har Topimax, Sabrolex eller Zonegran. Det är tre mediciner av fyra möjliga och Jag känner mer och mer att det är ett sånt stort ansvar på oss. Vad händer den dagen vi inte kan hämta medicinen eller ha den med oss? Vad gör dom då eller vi? ibland undrar jag, är dom inte där för att hjälpa men ändå känns det så tungt att komma dit för jag måste ständigt hålla koll på ifall medicinen finns och att dom ger i rätt tid. Det är många gånger man har fått höra, ja vi blev ”lite” sena pga … Eller, vi glömde och ofta har vi fått ringa på klockan å påmint dom.

Man skulle kunna tro att komma till sjukhuset är en avlastning eller lättnad men inte för mig. jag uppfattar det inte så för det är likt förbannat jag som sitter där och håller koll på tider, inhalerar och arbetar med henne. Den enda gången jag släpper det är nätterna men när jag är på sjukhuset har jag oftast somnat runt två. Det har bara skett 1 gång som jag gick å la mig vid nio å då fick jag dåligt samvete att jag överlät dom jobbet att sköta allt. Fast det är väl egentligen så det skall va?

Detta är därför jag Alltid ifrågasätter innan jag åker in till sjukhuset, vad är det dom gör som vi inte kan göra hemma? Vad är meningen? Ibland känner jag bara att jag vill ha en koll, en order/uppgift om såhär gör ni och så fixar jag det för jag är hellre hemma och gör allt här en vara där och görs allt.

Nu känns det som om jag har slängt en massa skit men det är såhär det är MEN man skall inte glömma att dom är jätte duktiga men de är inte mer än bara människor och alla gör vi fel men jag hade bara önskat att kommer man till sjukhuset så skall dom ta över ansvaret å inte jag… jag är där för jag känner att nu fixar inte jag detta längre men som jag skrev, jag måste vara stark där med å inte slappna av… Frågan är bara, när får msn slappna av?

En nytagen nattbild på Zaphir som har syre på då hon fortfarande är sjuk. fick ställa in svininflensansprutan hon skulle ha fått igår måndag.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: