Att gå igenom allt

Igår pratade jag med Försäkringskassan om assistans och hur det går med sökandet. Vi ansökte om det så det var innan Augusti så söktiden var från den månaden. Hon hade inte tagit hand om ärendet så mycket eftersom som jag uppfattade det hela hade tre andra ärendet som också sökte assistans och hon ville få in dem likvärdiga.

Vi pratade på i nästan 45 minuter och hon ställde frågor och jag svarade. Allt kändes dumt. Jag försökte förklara och kom inte ihåg vad jag skulle säga men efter allt och vi kom till slutet i samtalet så tog hon upp det här med hur troligt de var att vi får assistans och det kändes som om chanserna är lika med noll.

Hon tyckte vi skulle kontakta kommunen ifall det blir avslag från försäkringskassan och vi skulle inte förvänta oss så många timmar eftersom hon är så LITEN! Liten… nu va de där ordet liten igen. Hon är ju bara bebis… Ja hon är bebis men normala 8 månaders bebisar jollrar, pratar, fäster blicken, sitter, står, greppar, ler, skrattar, gråter, skriker, nästan kryper, hoppar i hoppgunga, stadig nacke, öppnar munnen när dom skall äta, tuggar på saker, dräglar, vaknar, basjar automatiskt, spratlar, protesterar, gör bus och allt annat som ett friskt barn gör. Det gör inte hon. INGET av allt ovanstående gör hon så hur normal är hon? Normala föräldrar sitter inte  i ca två timmar från kl 8 till kl 10 och ger mat, medicin, inhalerar astmamedicin och försöker få ur sin dotter slem. Normala föräldrar behöver inte tänkta tre gånger innan dom skall till stan med sitt barn. Normala föräldrar behöver inte tänka är satrationsmätaren med, är syrgastuberna med, är astmamedicinen med och är stesoliden med för att sedan tänkta var kan jag gå utan att utsätta henne för för mycket basiller så att hon blir sjuk och vi måste åkta till sjukhuset.

Att det alltid måste kämpas. Förra meddelandet jag skrev var att jag kände mig överkörd och det gör jag. Alltid måste det kämpas. Jag måste slåss för henne. Går igenom försökringspapper. Fattar inte varför man skall försäkra friska barn och sjuka barn får inte försäkras. Jo jag förstår men det är sjukt. Sjuka barn är väl dom som verkligen behöver försäkring?  

Allt handlar om pengar. Vi spar på dom sjuka så blir allt så mycket bättre. Vi nekar dom som behöver hjälp och blundar och tror att dom klarar sig själv.

Jag hade förväntat mig att få assistanstimmar. I alla fall för en heltidstjänst. Zebastian är sjukskriven, min föräldrapening tar väl snart slut och vad gör jag då? Hur ser vår framtid ut? Utan assistens där jag eller zebastian kan arbeta hur löser vi allt då? Hon kan inte gå på dagis eller fritids. Var får man in pengar? Hur får man livet att gå runt? Någon måste ju vara hemma och så länge zebastian är sjukskriven får han enligt försäkringskassan inte ta hand om henne vilket gör att jag måste gå hemma men utan föräldrarpengar vad händer då? Jag kan inte gå arbetslös och få akassa för jag kan ju inte jobba… Jag fattar inte hur det skall gå runt. Jag hänger inte alls med.

Allt känns bara så svart. Varför känns det som om ingen tror på oss?

Tycker bara det är så förbannat orättvist. Det räcker uppenbarligen inte med att man kämpar med det man har. Det räcker inte med att man inte fick ett friskt barn utan man måste tänka börja slåss för sin överlevnad och kämpa för att få saker och ting rätt. Saker som man egentligen inte orkar ta tag i…

Tror många tänker men shit… det har gått 8 månader, kom över det och sluta tyck synd om dig själv och tycker du så och tänker du så kan du lika gärna sluta läsa nu. Jag har nog inte påstått att denna blogg kommer vara glad och fy vad jag tycker livet är underbart för det gör jag inte. Jag kan skratta och le men kom inte och tro att det är äkta för innerst inne är det en en ständig fight och undran om vad som kommer hända och vad händer ifall jag gör si eller så eller inte gör något alls.