Tankar

30 06 2010

Nu är det inte många dagar kvar till en ny liten bebis kommer komma in i Zaphir och våra liv. Det känns märkligt och ju mer bebisen växer och sprattlar desto mer blir det verkligt. Snart är vi inte tre utan fyra.

Som skrivit ovan så närmar sig förlossningen och mina tankar och hormoner sätter igång. Tankar till att få ett friskt barn är skrämmande och samtidigt en lycka men en till tös. Vad innebär det? Underbart? Härligt? Glädje? Sorg? Smärta?

Alla säger till mig att det är väl härligt och vist är det härligt. Det är en glädje men samtidigt en stor sorg. Kanske inte många som kommer förstå den och jag skall väl försöka gör allt för att beskriva den men vet inte om jag kommer kunna lyckas med det.

Jag är livrädd för att få en tös. En liten tjej som kommer springa från Zaphir i utvecklingen på bara två månader. En liten bebis som kommer skrik/gråtaa för allt. Är inte blöjan torr så gråter hon för det, är hon hungrig gråter hon för det. Zaphir som nästan aldrig gråter. Det kommer bli en chock men det är inte detta som är det jobbigaste. Det jobbigaste kan nog låta väldigt konstigt men det är att hon är frisk. Alla mina tankar om att ”Varför fick inte Zaphir bli frisk” kommer komma upp. Sorgen och smärtan som man på något sätt har gömt inom sig kan blossa upp. Känslan att va där på BB. Den tillit man trodde man hade till dom och som visade sig att allt bara var fel. Ilskan och smärtan att inte bli betrodd och att hon inte var frisk.

Jag är så rädd att man kommer försumma Zaphir. Tänk om den nya lilla tjejen får all uppmärksamhet. Tänk om Zaphir känner sig mindre älskad?

Vad gör man när man ler åt den nya tjejen och hon ler tillbaka och så ler man mot Zaphir och hon ler inte tillbaka.

Jag har märkt att det är många som tycker det är jobbigt att va med Zaphir för dom vet inte hur dom skall förhålla sig till henne. Dom ler inte och busar med henne för hon ger inget tillbaka men ändå så förtjänar hon det. Varför skall hon få bli särbehandlad och inte bli behandlad som ett friskt barn? Hon är ju ändå ett barn och vad vet vi hur mycket hon förstår? Varför måste man särbehandla?

Kommer jag jämföra? Kommer jag märka den stora skillnaden om hur dom behandlar Zaphir och den nya? Kommer jag flippa ur och få ett utbrott när jag ser hur dom kan gulla med den nya och inte med Zaphir? Allt jag vill är att behandla Zaphir som ett friskt barn. Lek med henne, ta på henne så länge du har rena händer och är frisk, kela med henne, busa med henne, gör allt sånt som är normalt. Hon behöver det oxå. Hon behöver oxå få känna sig speciell och älskad men många tar det ifrån henne eftersom hon kanske är seg på att svara eller inte kan. Jag vill bara skrika… varför särbehandla alla som inte är normala? Det är väl ändå dom som behöver det mest? Jag undrar om allt detta kommer komma upp när jag ligger med en liten ny människa på mitt bröst och tänker tillbaka hur det var med Zaphir. Hur dom behandlade henne, klappade oss på huvudet och sa att hon var frisk men ändå alla andras reaktion på att hon var seg. Våran undran om hennes skakningar men icke… barn kan vara sega men vad visade sig? Jo att hon var/är sjuk.

Jag är rädd… alla känslor börja komma upp nu men vad händer när man har ett extra påslag av hormoner och tankar och känslor som överväldigar en med allt. Både glädje, sorg och oro… Hur kommer allt sluta? Hur kommer allt gå?

Tankar om den här orättvisan om varför Zaphir inte fick bli frisk. Tankarna att Zaphir kan dö praktiskt tagit när som helst. Allt… hur hanterar man dem? Hur kommer man över dem? Tankarna sitter inte bara i mitt huvud utan dom sitter i hela mig. Känslan att vara på BB, alla dessa minnen man har som kommer återupplevas den dagen man kommer bli snittad. Allt blir en repris… allt man tänkt på… Ja de återstår väl att se och det enda jag får tänka är väl att Zaphir kommer ha sådan glädje för en liten syster. I alla fall hoppas jag det. En lillasyster som kommer bli en storasyster åt Zaphir. Som kommer kunna borsta hennes hår, sminka henne, måla hennes naglar och göra allt sånt som en mamma eller pappa inte kan göra och definitivt inte på samma sätt.

Det återstå att se hur jag reagerar, känner och tycker när jag väl ligger där på operationsbordet.

Annonser

Åtgärder

Information

One response

15 10 2010
ann

Jag är helt övertygad om att det nya syskonet kommer att bli en underbar stora syster.Jag har en dotter på 4år som hjälper tröstar och kramar sin 13åriga syster som har aicardi syndrom.Hon springer till henne när hon får kramper,kramar och säger att allt är bra nu.Hon är en ängel,det kommer din dotter också bli.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: