Lite gott och blandat

17 11 2010

Zaphir har nu fått testa på att uppleva ett dagis som heter Myggan. Ett helt otroligt dagis och vi hoppas att Zaphir kan få börja där efter årskiftet. Dom har olika rum med olika synupplevelser och känselupplevelser. Dom anpassar det för dom barn som går där och deras speciella behov.

Vi har varit där två gånger och för mig så känns det bra. Det känns kul att Zaphir kan på något sätt få uppleva och utvecklas mer än vad vi kanske kan ge här hemma. Dom har ju mer resurser och det viktigaste av allt är att dom har kompetensen som vi inte har. Så kul att Zaphir kanske kan få träffa nya människor och barn som kan ge något tillbaka samt ett säkerhetstänk.

Det har i alla fall varit kul idag (igår) då vi fick se hur Zaphir reagerade till olika ljus och hur fin personalen där verkar vara. Så kul… Längtar till Zaphir successivt kan få börja inskolas. Kommer bli tomt hemma dock… min lilla älskling kommer få vara på nya äventyr och upplevelser utan oss föräldrar. Spännande och otroligt lärorikt för oss alla tror jag. Kontroll freak som jag är skall släppa iväg Zaphir med en assistent. Själv utan mig i bilen. Kan inte ha koll på hur den ena eller andra kör, säger eller gör… jo detta kommer vara en ovana men när de väl blir tid för Zaphir att va där fullt ut har jag väl hunnit anpassa mig och få en tillit till de människor som är där och som kommer köra och ta hand om zaphir. Man är ju så rädd att någon kanske kommer vara dum mot Zaphir och så kan inte hon säga något. Usch är så rädd för det. Nu tror jag inte att dom där borta kommer vara det och Zaphir kommer aldrig bli lämnad ensam men ändå ligger oron där. Får skicka med en dator och webcamrea med zaphir så kan jag ständigt vara uppkopplad. Haha… ja de skulle vara något. Nä men skämt å sidor.

Jag är inte rädd att något skulle ske på Myggan men dit och hem eller andra äventyr… usch usch men de är väl så. Jag är ju inte med så jag kan ju inte ha koll och jag skall inte vara med och får inte och de tror jag att de är bra men ändå… min lilla älskling skall växa upp och försöka bli lite mer självständig utan mamma men ändå… jag vill ju vara där och skydda min tös. Måste intala mig själv att Zaphir är i goda händer och de är hon ju. Jag litar fullständigt på assistenten och dom där inne verkar så himla gulliga så där är de nog inge problem alls. Konstigt, Ibland är inte känslor logiska.

Man blir så glad för sånna här små saker som sker och som underlättar ens vardag men ändå blir man lite ledsen när man har kört på och så inser man att oj då, man kanske inte alls skulle köra så snabbt då dom här barnen behöver en del invänjning. Själv så hade jag nog bara kört på och inte fattat varför men de är ju i och för sig logiskt att det behöver vänjas lite.

Från att hoppa de ena till de andra så hade Zaphir nya kramper i måndags. Hade inte sett dem förut. Usch ett steg fram, tio bakåt. De här med sabrolex som Zaphir har förstör ju ögonen och man bör ju inte hålla på med de så länge men vi har hålt på i 15 månade med de och våran synläkare sa att vi genast bör avsluta med sabrolexet. Vi tog upp de och en sa att man måste nog överväga vad som är bäst. För oss så vill vi behålla den lilla syn dom Zaphir har och inte göra den sämre och till och med av en himla ep medicin som ändå inte hjälper. De är ju inte så att zaphir är krampfri utan de blir ju bara värre och vad är det då som gör att vi skall hålla kvar den medicinen? Inget enligt mig och Zebastian!

Synläkaren sa oxå att Zaphirs högra öga kan bli bättre och har blivit bättre. JIPPI!!! Dock så är Zaphirs vänstra öga inge bra. Mycket dåligt och för mig är de då en fråga, har de blivit sämre än förra kollen? om man kan härleda det till medicinen. De är något jag skall kolla upp. Jag kan inte släppa det och tänker inte släppa det. Varför sätter man in medicin där man får välja på pest eller kolera?! Blind eller kramper? Hm… För mig är inte blindhet något val! Vi vet inte hur länge Zaphir kommer få vara hos oss och då skall hon få njuta av varje sekund som sker och ta bort hennes syn gör väl inte saken bättre? Nä… hitta något annat för blindhet är ingen valmöjlighet och tänker inte ens tänka på hur vi skall göra. Den skall bort!

Tog upp i förra inlägget om Ågrenska. Det har löst sig så nu kan man släppa det oxå. Skönt. Vi åker ju nu näst nästa söndag. Skall bli spännande. Skall ta mycket bilder och vet några som skall med som man har kontakt med på facebook bland annat och det skall få bli kul att få se deras töser och prata med dem i verkliga livet. Tycker det är så härligt när man får kontakt och jag blir så glad och för varje kontakt man får tänds en gnista. Ett hopp om att Zaphir kanske kan överleva 20 års dagen.

Fick nyligen kontakt med en mamma där tösen är i samma sits som Zaphir. Hon är äldre än Zaphir och när jag fick veta det så kände jag JAAA! Det är ju så att man lever på hoppet hela tiden till någon bevisar motsatsen. Var med om en incident härom dagen då jag sa, är hon/han sjuk och personen i fråga sa vet inte och jag förklarade att Zaphir får inte bli sjuk och jag får till svar, äsch så farlig är de väl ändå inte. Höll på att nita till hon/han. Vadå inte farligt? Nä men lev med en ständig oro över att en liten enkel förklyning kan innebära döden för mitt barn snacka om att den personen skulle få min vrede om de skulle ske.

Ibland verkar det som om folk inte tänker. Jag tänker på famlijer som förlora sina barn i sjukdom och jag försöker tänka, tänk den dagen då jag måste lämna sjukhuset utan Zaphir. Ingen som biter på händerna och gör mamma tokig och orolig för att hon skall krampa och bita av sig fingrarna om dom skulle va i munnen. Ingen som väcker mig på natten och ingen som jag får krama och pussa på. Ingen som jag får borsta håret på och pussa på pannan och viska att hon är den underbaraste tösen som finns. Jag kan inte sätta mig in i folk som får begrava sina barn och samtidigt tänka att en dag kan jag va där. Jag tänker alltid det sker inte mig men en dag kan de mycket väl göra det. Det kan ske alla men ändå. Man tar så mycket för givet och att födas frisk är inte en självklarhet men ändå så förväntar man sig det.

Zaphir är våran lilla ängel och jag hoppas bara inte att hon behöver återvända så länge jag lever utan att hon kommer få njuta av det liv som finns här så länge de bara går och till åldern gör sitt.

Advertisements

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: