Ågrenska andra dagen

1 12 2010

Den 28 packade jag, Zaphir,Zimåne in oss i Zebastians bil. Iväg skulle vi… Höga av förväntningar bar det av in till Visby för att hämta våran assistent för att sedan sätta oss på båten och åka till Göteborg. Tankarna for omkring i huvudet. Vilka kommer vi få möta? Vad kommer alla tycka? Vad kommer hända och vad kommer ske? Fast jag hade printad ut informationsbladet om veckans alla aktiviteter var jag ändå nervös.

När vi äntligen rullade in på Ågrenskas parkering (29/11) kom det en tjej fram till oss. Vi hann inte ens ur bilen. ”jag tyckte väl att jag inte kände igen bilen”. Shit tänkte vi, vilken koll dom har. Hon hjälpte oss med väskor å visade oss runt å vårt rum. Vi var dom första som kom dit. Våran första överblick över stället kändes ok. Vi gjorde oss i ordning för den kommande lunchen där vi skulle få träffa alla. Det pirrade i magen. Vilka är dom? Vad har dom för erfarenheter?

När vi väl rullade in till matsalen möttes vi av en annan familj som jag hade haft kontakt med på nätet (mail å Facebook). Å vad glad jag blev. Vist, jag visste att dom skulle komma men ändå så blev jag så glad. Någon som man hade ”pratat” med så mycket å fått ”uppleva” så mycket med fick man äntligen träffa å träffa deras söta lilla tös. Så kul. Sen började dom flesta rulla in och man fick se familj efter familj. Härligt!

Vi åt lunch å hade presentationer å målade teckningar om vilka vi var. På vår teckning blev de Gotland, katten Jerre, en död underlat som hade änglavingar (Jerre dödade ena fågeln innan vi åkte hit) å den andra levande underlaten i fönstret, våra hus och lite annat smått å gott. För detta e ju vi. Vi skulle ju på något sett rita vilka vi var.

Efter det så blev de prat om här och nu. De var och är oerhört intressant att få ta del av andras historier å erfarenheter. Detta blir på något sett en bearbetning. ”Man är inte själv.” De finns andra som har gått å går igenom den här ständiga kampen om våra rättigheter å andra konstiga människor som bara får en att häpna. Hur kan vissa folk vara så pantade? Man har ju lust att vilja ge dom en käftsmäll. (alltså inte föräldrarna utan det mär man hör vad vissa föräldrar har fått stå ut med å vad andra folk har gjort mot dom). Samtidigt beundrar jag dom här familjerna. Vilka eldsjälar å vilken kärlek dom har å visar. Sånna starka män å kvinnor.

Idag har vi varit på föreläsningar. Många frågor har besvarat å nya har kläckts. Man undrar å tänker, kanske kan man göra såhär…

Jag tror på något sätt att man behöver det här. I alla fall jag. Ett hopp tänds.

Till en början fick vi veta att 50% överlevde å idag fick vi veta högre siffra. Jaaa ville jag bara skrika när vi gick igenom det här med döden.
I Sverige såg de så annorlunda ut å överlevde dom en viss ålder så levde barnen bara på. Så underbart å härligt. Nu kan man ju inte garantera något för det är då olika men ändå tändes hoppet.

Nä nu skall jag sluta å skriva å gå å sova. Sitter här alldeles själv i dagrummet. Klockan är ju ändå 23:43 så de är väl inte så konstigt. Vi har haft en jätte mysig pratstund, jag å tre mammor. Mysigt…

Än så länge känns det bra. Jag hoppas att det förblir så å kontakten hålls.

I mitt huvud har både tankar om förening å något sorts forum kläckts. Vi får se om någon annan nappade på det dom sa idag. Det är ju trots allt en hel del jobb å orken måste ju finnas. För viljan kan ju finnas men orken är en helt annan femma…

Annonser

Åtgärder

Information

4 responses

1 12 2010
lilian lauberg

Va kul att få rölja med på er resa Kram Farmor

1 12 2010
Ema

Åh va kul Anna att du trivs och att ni får ”bearbeta” lite av det ni gått och grubblat och fasat för.. och att ni får träffa andra familjer och prata och utbyta ideer och erfarenheter.. Tänker på er såå mycket kära syster. Stor kram på er

1 12 2010
Mima

Kul att ”få följa me”!
Kram!

7 06 2011
Ärtprinsessan

Hej!

Idag har vi fått besked över att vår dotter fullt frisk fram till tre månaders ålder trodde vi har just Aicardis. Vi har hamnat inne på er fina blogg några gånger trots uppmaning om att inte läsa förfärliga fakta på nätet men då får de också svara på alla våra frågor.

Borde kanske läsa lite mer noggrant på bloggen egentligen men tiden framför datorn är begränsad sedan 2 månaders sjukhusvistelse och brytning av hypsan och sedan kom det här från klar himmel.

Hur tar man sig fram och igenom att ens barn inte kommer att lära sig prata, stå, gå eller kanske inte ens kommer finnas så länge hos oss? Hur har ni fixat det? Har ni fler barn? Skulle vilja fråga massor om du orkar svara, men kanske via mail.

Mvh Lisa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: