Ibland undrar jag…

13 05 2013

Ibland undrar jag hur sjukhuset här i Visby tänker. Jag tror nog att de inte tänker alls. Jag skall väl inte skylla på sjukhuset utan på barnavdelningen som vi låg inne på.

När vi är på sjukhuset med Firan på barnavdelningen ligger vi inne pga. att hon är sjuk. Så pass sjuk att vi inte fixar det hemma. Vi väljer inte att vara där utan vi hamnar där för att Firan inte fixar situationen och behöver extra hjälp. Samma för oss. Vi känner oss inte trygga hemma längre. Man åker inte dit för skojs skull och när man väl är där är man pressad. Man förväntar sig att sjukhuset skall ta över ansvaret men oftast är de inte så. De vill på något konstigt sätt lämna allt ansvar på oss föräldrar.

När man ber om hjälp som att man vill att de skall ordna Zaphirs medicin, ja då kommer de in och ”tvingar” en att fixa det ändå. De är inte en gång jag har gett fel utan två eller tre. Jag säger till dem, kan ni fixa Zaphirs medicin när vi ligger inne men nej. De vill inte göra det. De hävdar att jag vet hur de skall vara och att jag bör sköta det.
Vist är de så att vi vet hur de skall göras men ibland orkar man inte. Ibland så tappar man de där om hur de skall vara och tröttheten, ledsamheten och oron tar över och allt blir fel. Man på något sätt är i dvala men inte lyssnar de på en för det. De finns ju en anledning till att jag ber om hjälp. Inte för att jag är lat utan för jag är rädd att jag kommer göra fel.

Man tycker ju att sjukhusetbesöket skall släppa ens börda men de gör det inte. De är inte första gången de sviker en. Jag kommer så väl ihåg när jag och Zebastian hade fått veta att Zaphir var sjuk och de kommer in och säger ”Ja, vi ser att ni behöver någon att prata med men tyvärr finns de inge”. Jaha… vad svarar man på de? Vilket skick är man i när man precis har fått veta att ens barn har epilepsi och saknar en fjärdedel av hjärnan? De är inte så att man säger ”nä men va bra vi söker hjälp på egen hand. Vi ordnar upp de här utan er hjälp”. Idioter!

Ibland har jag bara lust att slå dem. De bubblar upp en sådan ilska till vissa där. Den där sorgsenheten som man inte har fått bearbeta. Den där frustrationen att de inte lyssnar på en. På något sätt så lyssnar de inte på mig. De kör över mig. När jag ifrågasatte det fick jag veta att jag är för snäll. FÖR SNÄLL?! Måste jag ryta, måste jag slåss, skrika, gråta och peka med hela handen för att de skall lyssna på mig. Jag som är mamma?!

Jag har dock lärt mig. Jag säger de jag vill få fram till Zebastian sen så får han ta snacket med dem. Jag orkar inte. Jag orkar inte ta att de inte lyssnar på mig. De lyssnar i alla fall på han. Han pekar med hela handen och säger att så här är de och de nickar och följer hans ord men inte mina. Vad får de mig att känna? Att jag inte duger. Skall jag verkligen behöva känna sådana här tankar och känslor när mitt barn är inlagt pga. att hon inte kan syresätta sig och att våra tankar alltid snurrar på, hur länge kommer detta vara? Kommer hon få komma hem? Kommer hon återhämta sig eller blir hon så pass sjuk att hon läggs i respirator? Fattar de inte att de räcker med dessa tanker? Jag tycker inte att jag skall behöva känna att jag som mamma har inte samma makt som pappan och att mina ord inte räcker för att föra talan för min dotter. Hur jag än kämpar så räcker det inte till.

På något sätt måste man vara stark. Jag måste finnas där för min lilla söta Zaphir. Jag måste hålla hennes hand och ha henne i min trygga famn när hon känner sig svag. Samma som zebastian måste finnas där för henne.

Jag lär mig alltid något nytt när Zaphir är inlagd på sjukhuset. Sist så blev jag väldigt förvånad, arg och irriterad. De kom in en sjuksköterska som hade hand om Zaphir och hon var sjuk. Hon gick där in och ut i Zaphirs rum och snörvlade, hostade m.m. Tillslut frågade jag henne om hon inte borde vara hemma så hon inte smittar ned andra barn?! Jag fick till svar att ”vi får väl hoppas att jag inte smittar å jag jobbar bara en dag till”. Men hallå? Här jobbar du med ett barn som är infektionskänsligt. Hon kan vända så snabbt å bli så sjuk att hon inte reder upp de å då skall en sjuksköterska komma med nya bakterier och smitta ned henne ännu mer och göra henne ännu svagare? Hur tänkte du nu?! När jag fick hennes svar så blev jag bara paff. Jag sa inte mina tankar men de for runt i huvudet. Hallå vad håller de på med? Fattar de inte allvaret med Zaphir? Inte ens Zaphirs assistenter får jobba med Zaphir om de bär på en smitta vi känner inte är okej. Den här sjuksköterskan slutade för dagen innan jag hann säga till henne att jag vill inte att hon jobbar med Zaphir. Jag tog däremot upp de med nattpersonalen som förstod och ursäktade att de inte tänkte så. Men då funderar jag igen… de har så många olika barn inne är de inte ännu viktigare att de går hem och måste vara hemma när de är sjuka? Skall de bära runt på smittor och föra dem vidare till små småttingar eller infektionskänsliga barn? De rimmar inte rätt tycker jag.

Jag fick lära mig en till sak när vi låg inne sist. Jag blev ifrågasatt och denna sjuksköterska (samma som var sjuk) ifrågasatte mig ifall Zaphirs skolios har uppkommit pga. att ”vi alltid” matar från en viss sida och därför har hon blivit sne. Inte pga. hennes rygg är som ett S och det har med hennes syndrom att göra utan pga. att vi har varit på fel sida hela tiden. Jag försökte förklara för henne att Zaphir har skolios och att vi matar på olika sidor men hon ville inte tro mig. Hon hävdade att det var mitt fel och hon stod på sig! Jag slutade försvara mig. Jag blev så grymt ledsen och fick en sådan panikkänsla i hela kroppen. Är de verkligen så att de är vi som har skapat Zaphirs skolios? Jag fattar inte… jag förstår mig inte på henne, den här sjuksköterskan. Vad ville hon med det? Jag började gråta när hon gick där ifrån. Hon sa de upprepade gånger dessutom när hon kom in och ut för att assistera.

Hur klantig får man bli? Vad ville hon? Vara snäll? Där satt jag med en Firan som hade dropp pga. att hon åt dåligt. Hon hade bipapp för att hjälpa till med andningen och så kommer hon å hävdar att det är mitt fel att Zaphir är snee. Vad har jag gjort henne? Detta rotade sig djupt in i mitt hjärta. Kan de vara så att de är vi som har skapat hennes skolios? Hon fick mig att tvivla. Hon fick mig att känna mig skyldig och allt var mitt fel.

Nu när jag ser tillbaka på hela sjukhusvistelsen så funderar jag om hon hade någon sorts ”hat” till mig. Varför skulle hon annars ge mig sådana skuldkänslor. Nu vill jag inte dit mer. Jag vill inte bli inlagd med Zaphir någe mer för jag är rädd. Vad skall jag mer få höra? Är de verkligen så att sjukhuspersonalen skall bryta ned mig totalt? De verkar inte fatta att deras ord, deras klumpighet går rakt in i hjärtat och de skär stora djupa sår.

Självklart kommer jag inte ge upp. Jag kommer alltid finnas där för min dotter men jag måste börja slå dövöra till. Jag tycker bara inte att jag skall behöva höra detta eller de skall få säga detta. De fattar nog inte vad de gör… de förstår nog inte innebörden. Frågan är, kommer de någonsin förstå?

Nu skall jag inte slänga skit på alla som jobbar där. De här är bara ett fåtal personer av alla guldkorn som jobbar där för visst finns de guldkorn. De som har gett än en kram och sagt att de reder sig eller som bara finns där och ser till att man får sova och allt annat men som ni alla vet så kommer man ihåg de där negativa mer än de positiva men jag hade bara hoppats att sjukvården fanns där för en när man verkligen behövde dem men ibland känns de som de bryter ned de anhöriga  och kanske beror de på att de känner en maktlöshet och att Zaphir är för svår för dem. Inte vet jag men ibland funderar jag på varför? Varför är de så här mot mig?

Annonser

Åtgärder

Information

One response

14 05 2013
Jeannette Audirell

God Morgon Anna!
Mycket gripande berättelse detta!
Jag blir berörd i varje cell i min kropp!
Jag tycker att du ska skicka eller ta med dig detta till Sjukhusledningen…..absolut!
Varma Kramar till dig Anna!
Jeannette

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: