När änglar blir änglar

7 03 2014

”En av himlens änglar har landat hos mig”

Det finns många stunder i Zaphirs liv där döden har varit väldigt nära. Stunder som ingen förälder skall få känna. Den där maktlösheten där man som föräldrar bara får titta på och hålla sitt barn i handen. Där man som föräldrar bara har lust att skrika och låta tårarna komma men när jag väl är där i dom där situationerna gråter jag oftast inte. I alla fall visar jag det inte för någon. Jag slår ifrån. Jag har nog aldrig fattat allvaret om hur när det har varit. Det är som någon skulle behöva ruska om mig och säga detta sker. Men när jag ser alla andra bryta ihop kan jag inte bryta ihop. Inte synligt. Jag vet att jag har suttit där och hållt Zaphir i handen å bara lutat mig mot sjukhussängen och gråtit. Så många gånger och ändå så himla livrädd att någon skall se mig gråta. Som om jag inte får bryta ihop. Jag måste vara stark. Jag stänger inne allt. Det är inte ofta det brister utåt men bara för det behöver de inte betyda att jag inte bryter ihop inombords.

Zaphir har varit frisk nu ett bra tag. Vi har haft tur än så länge men döden gör en påmind. Precis i början av året gick en fin liten pojkängel upp till himmelen. Det var Zaphirs dagiskompis. Vi träffade honom innan Zaphir började på dagis. De badade ihop. De badade ihop i några månader innan Zaphir började på dagiset. Sedan kom han dit till dagiset till våran lycka. Han var så go å fin och man såg att han var full av liv. En liten pojke med fina bruna ögon. Precis som Zaphir. Han var söt och go.

Tiden gick och klockan går tyvärr inte att stanna. Även fast man skulle vilja det. Även fast man skulle vilja ha dem i ens famn och omsluta dem med all sin kärlek, trygghet och värme för evigt. Tyvärr går det inte hur mycket man än kämpar.

Den 2 januari fick jag veta att denna lilla pojkängel fick bli en ängel. Jag mins det som igår. Mitt hjärta stod still. En stor klump fastnade i halsen. Jag började gråta.

Allt kom så nära. Allt kom upp igen. Vi skall inte ta allt för givet. Man kan försöka förbered sig på att ens barn kanske dör men kommer man någonsin vara beredd? Kommer ett adjö någonsin varar rätt?

Hur många gånger har jag inte suttit å planerat i mitt huvud hur Zaphirs begravning kommer va. Vilka sånger som skulle passa och vilka som man skulle bjuda. Det låter helt sjukt men när man sitter där bredvid sjukhussängen och ser sin lilla ängel med sladdar, dropp och hjälpmedel för att andas och med sjuksköterskor som ser ledsna ut och läkare som säger, ”ja du Anna jag vet inte vad vi skall göra?” så går det inte att undgå att ens tankar hamnar på tankar som döden och begravning. Jag har om och om igen funderat på hur kommer det va när jag måste säga hej då och måste lämna rummet och sjukhuset utan Zaphir. Tankar man absolut inte vill tänka som man har blivit tvingad till tänka.

Jag mins så väl när läkarna ville få fram ett svar från oss om vi skall sätta in respirator eller ej ifall vi kommer dit när Zaphir inte fixar det längre. Vem kan bestämma sådant? Skulle man orka dra ut pluggen om det behövdes? Skulle man orka se på när ens barn tar det sista andetaget?

Jag kan inte sätta mig in i den situationen som denna lilla pojkängels familj har fått uppleva men jag kan förstå en liten del. För dom liksom jag har suttit där på sjukhuset och hållt sitt barn i handen. Säkert har dom som jag funderat på ifall detta är sista gången och för dem blev det en sista gång. De fick lämna sjukhuset utan sin son.

Den 23 februari fick vi ett nytt besked. En av Aicardistjejerna har fått blivit en ängel. Detta gjorde oss ännu mer påmind om att livet är skört. Man får inte ta saker och ting för givit. Jag har på något sätt börja göra det. Zaphir har varit så frisk men det kan vända så snabbt. Denna lilla tjej som hade samma syndrom som Zaphir var något år äldre än henne. Jag har på något sätt hoppas att den största risken var över nu men icke. Jag mins ännu läkarens ord när han tittar på mig med sorgens blick. Tvekar lite och säger, ”du skall veta att det är bara hälften som överlever 20 års dagen. Många utav dessa barn dör av olika anledningar”. Zaphir va 3 månader då. Jag mins att jag tittade på Zaphir å bet ihop så mycket jag kunde men kunde inte hindra tårarna från att rinna ned från mina kinder. Jag strök hennes lilla hand å tänkte nej.

Jag funderar mycket på vad som hände denna lilla ängel. Varför fick hon flytta redan nu? Hon verkade så frisk men jag vet inte mycket.
Vi följde denna underbara lilla tjej via Aicardisgrupp. Minns när vi träffade henne första gången. Alla familjer samlades i köket på Ågrenska. Vi satt å tittade runt. Hur såg dem ut? Hur var alla dessa tjejer? Vad hade de för hjälpmedel? Kunde de prata? Kunde de kommunicera med tecken? Kunde de sitta, stå eller gå? Hur gamla va dem? Hon var så söt och så liten. Inte så gammal då. Bara något år äldre än Zaphir och Zaphir skulle bli 2 år då. En söt å underbar tjej med en underbar familj. De satt ett bord framför oss å jag tänkte vilken go liten tjej.

Vi kan aldrig styra när våra änglar verkligen blir änglar och vissa lämnar oss alldeles för tidigt men bara för att de inte finns här hos oss så betyder det aldrig att de aldrig kommer försvinna. De finns alltid i våra hjärtan. Underbara minnen vi får ha och de kommer alltid leva hos oss oavsett vad. Vi kanske inte kan ta på dem. Vi kanske inte få krama dem och titta in i deras ögon och säga hur mycket vi älskar dem men vi kommer alltid få ha dem i våra hjärtan.

Kanske dessa två änglar lek ihop. Kanske leker de med lejon och busar med elefanter och spring runt och håller varandra i handen. Tittar ned på oss och vinkar glatt. Vad vet jag. Jag bara hoppas att var de nu än är så har dom det bra och där dom nu än är så är de omsluten av kärlek och värme och vetskapen om att de är otroligt saknade.

Advertisements

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: